Resan hem

Lennart Pearson är idag präst. 1946 åkte han med sin mor som ville återvända till sitt hemland för att besöka sin åldrande far, Petter Johan Svensson i Hannabad (i närheten av Markaryd). Detta är hans minnen av resan över Atlanten och vägen till Göteborg och Hannabad. När andra världskriget var slut och när Svenska Amerika Linien återupptog sina atlantresor, satte hans mor upp sitt namn på en lång väntelista för reservation av biljetter. Till slut fick hon reda på att hon fått en hytt på M. S. GRIPSHOLM, som avgick 6 december och med anländning till Göteborg 10 dagar senare, precis innan jul.

Detta är ett utdrag av Lennart minne från sin resa.
Komplett artikel kan ni hitta i tidningen - Swedish American Genealogist no 1 (2006)


Av: Lennart Pearson, South Carolina, USA

New Yorks hamn

Utanför tutade taxibilarna, påflugna stadsbud med dragkärror gick nykomlingar till mötes, gatuförsäljare salubjöd läsk och oätlig varmkorv. Inomhus förklarade otrevliga poliser skyltarna, folk skrek tvärs över spärrarna, mödrar drog i tjuriga barn, tonåringar glodde på varandra, tjänstemän stämplade alla papper i närheten, representanter från resebyråerna sålde biljetter, ängsliga tanter höll fast sina handväskor och var på vakt mot bovar och ficktjuvar. Bortom bullret genom öppna väggar kunde jag se hyttventilerna på den stora, strålande vita oceanångaren - och landgångarna som ledde ombord.

Flera från kyrkan hade kommit för att säga adjö. Vi var alla söndagsklädda. Själv hade jag hatt med brätte som jag tog på mig under protest eftersom jag hatade hattar.

På båten - vi lämnar hamnen

Klockan 11.30, trettio minuter innan GRIPSHOLM skulle avgå, meddelade skeppets signalhorn att alla besökare skulle gå iland. Det var ett ljud man aldrig glömmer, storslaget och öronbedövande och som kom tillbaka som eko från New Jersey sidan av Hudson floden. Avskedet var svårt. När jag sa adjö till min far, anade jag inte att det var svårare för honom än för mig. (Det tycks alltid vara värre för den som blir kvar).

På den tiden brukade man kasta färgade pappersband från båten till familjerna på kajkanten. Det tunna papperet var den sista länken med fastlandet som bröts när båten lösgjordes från kajen. Båten bogserades sakta ut i Hudson floden medan figurerna på land blev mindre och mindre tills man inte längre kunde urskilja dem. När båten kommit ut i hamnen drog sig bogserbåtarna undan och skeppets propellrar började rotera.

Ombord Jag stannade på däck tills framemot 14.30, då GRIPSHOLM hade passerat Frihetsgudinnan och Ellis Island och kommit utanför hamnen. Stewarden började servera de olika lunchrätterna, många delikatesser som jag kände igen hemifrån, ost, sill och lingon. Skandinavisk cuisine, alltså svensk, norsk och dansk mat är unik i sitt slag. Det är inte alla som tycker om rökt ål, getost, kalvsylta och lutfick men nästan alla kan hitta något smakligt på bordet, i synnerhet när maten följs av riktigt kaffe, danska smörkakor och hallongräddtårta. Längre fram på eftermiddagen skulle vi tränas i livbåtskunskap. Vi var alla uppdelade på olika livbåtar. Vid en viss signal skulle vi alla samlas vid förutbestämda ställen på däck. Vår hytt var på D-däck, ungefär vid vattenlinjen. Det fanns två däck till längre ner, E- och F-däck. Hytten var trång. Man kunde knappast vända sig. Jag tänkte tillbringa så mycket tid som möjligt utanför hytten. På väggen i en korridor fanns en karta där man varje morgon kunde se hur långt båten hade kommit under senaste dygnet, vanligen 30-40 sv.mil. Brevid kartan fanns också en sammanfattning av nyheterna som hade fångats upp av skeppsradion under natten, tillsammans med ett schema över dagens evenemang. På söndagsmorgon, till exempel, fick vem som helst delta i gudtjänsten som ägde rum i den stora salongen i första klass. Gudstjänsten förrättades av kaptenen som läste svenska kyrkans morgonbön och psalmerna ackompanjerades på en liten bärbar orgel.

Speciella aktiviteter ombord

Söndagsmiddagen var speciell. Det var smörgåsbord med alla sorters delikatesser. På matsedeln fick vi dagliga meddelanden om tidsförskjutningen som var 6 timmar. Varje dag skulle vi sätta fram klockan tjugo eller trettio minuter för att få rätt lokaltid. När frukosten var slut hyrde många solstolar med filt för att sola sig på däck och njuta av den salta sjöluften. De som var mera energiska spelade shuffleboard eller ping-pong.

Sjösjuk

Vissa (liksom min mor) led av sjösjuka, en obehaglig känsla som uppstår när vad man ser med ögonen och vad man känner för övrigt inte går ihop. Under veckans lopp blev vädret stormigt och vissa delar av däck stängdes av. Min mor blev kvar i hytten under flera dagar. Maten var inte lika smaklig som den var i början men jag missade inga måltider och faktiskt kände jag mig ganska vuxen av att sitta ensam vid bordet.

Senare på veckan, åt styrbord kunde jag se den klippiga Skottlandskusten och på kartan brevid hissen syntes det att vi just skulle passera norra Storbritannien. Det sägs att sjösjukan går bort så snart som man ser land och min mor var för tillfället tillbaka bland de levande - men bara för tillfället - för Nordsjön är som bekant stormig i december.

Snart fick jag syn på "Amerikaskjulet", ankomstbyggnaden där vi skulle gå i land. Den var festligt dekorerad med flaggor och fanor, och på toppen fanns, med 25 meters intervall, en mängd blågula svenska flaggor som vajade vackert i vinden. Nedanför stod en stor folkhop som väntade på att alla 1.350 passagerarna skulle stiga iland.

GRIPSHOLM fastgjordes vid tolvtiden, men det dröjde flera timmar innan vi fick gå iland eftersom de som åkte första eller andra klass fick företräde. Emellertid kunde jag från däck se hur bagaget och postsäckarna hissades upp ur lastrummen i jättestora nät. Efter att ha gått genom ett sällskapsrum där myndigheterna kollade papper och pass, var tiden inne. Vi gick försiktigt ner på landgången och jag var verkligen i Sverige!

I New York låg kajen vinkelrät mot gatan och i Göteborg låg den parallellt med gatan. Annars såg Amerikaskjulet ut ungefär som avresebyggnaden i New York fast det var bättre ordning i Göteborg. När vi hade samlat ihop alla väskor fick vi tag i en tullinspektör. Han ställde några frågor om innehållet och satte en lapp på varje väska.

Vi vill tacka Lennart Pearson och the Swedish American Genealogist för tillåtelse att publicera denna artikel på vår hemsida.